En träff me Memphis :D
Det är riktigt jobbigt med alla dessa utbrott,vi har det precis likadant just nu..tålamodet prövas många gånger varje dag om man säger så haha!
Nu när hon kan prata så försök att hon berättar eller visar vad det är som får henne arg, det är nog bättre att försöka förstå henne än att vänta ut attacken tills hon inte orkar mer, det måste vara väldigt frustrerande för henne att ni inte bryr er om varför hon blir arg
Håller med Rebecca,att försöka prata med en hysterisk unge är ingen större mening med,det kan till och med bli värre ibland.Barn i den här åldern är kända för sina utbrott som kan komma när man minst anar,det kallas för trotsåldern;) men det har väl du anonym koll på som sitter här och ger så många goda råd ;)
Att vänta ut dom, visar ju på att det är ett okej beteende för er. Här hemma ber vi barnet gå in på rummet och inte komma ut förrän det är lugnt. Vill det inte gå in, tar vi det i handen och går in tillsammans.
I dom allra flesta fall inser vårt barn att det är lönlöst att stå där och skrika och vara arg. När det är tyst går vi in till barnet och pratar, pussar och säger förlåt till varandra. Vi är noga med att förklara att vi vill inte be barnet gå in på rummet, men beter man sig inte får det bli så.
Vårat barn är strax över 2 år. Visa att det är ni som bestämmer! Jag skulle aldrig gå med på att mitt barn står bredvid och gapar för att det inte får som det vill t.ex. Därför visar vi tydligt att det inte är okej att göra så, det blir raka vägen in på rummet. Tillslut förstår dom ju.. Oftast räcker det för oss att säga "jag vill inte höra på ditt skrik! Gå in på rummet och lugna ner dig, sen kan du komma ut" Kommer barnet ut igen, innan det ör lugnt tar vi det i handen och går tillbaka till rummet, utan att säga nåt.
Vårt barn skriker inte bara heller.. Det blir också hysteriskt. Så hysteriskt att det inte lyssnar alls. Då bär jag själv in barnet i rummet och lägger det på golvet (aldrig i sängen, då det är en trygg plats) och går ut. Ni måste vara hårda! Hur ska hon annars förstå att hon gör fel? Visa att ni inte ger er, annars kommer hon fortsätta.
Man kan diskutera detta ämne in i det oändliga men i slutänden är det ändå de berörda föräldrarna som beslutar hur man ska tackla dessa utbrott.Finns inga mallar för hur man ska agera eftersom varje barn är unikt och fungerar olika.Och när man står mitt i det jobbiga är det lättare sagt än gjort och tänka pedagogiskt och göra "rätt",tålamodet tar ju någon gång slut hos de flesta föräldrar.
Ni tar ju henne dit ni vill, men här hemma får barnet inte vara i samma rum som oss när utbrotten kommer :) bra att ha en fast punkt som "paus" och i vardagsrummet är man ju ofta i. Annars brukar folk köra med en pall nånstans i hemmet som en pausplats.