Känslor
Det här me känslor är skumt, killar som man inte ser nån framtid me blir man helt galna i
men killar som man faktiskt ser en framtid me så är känslorna inte alls lika berusande och
påtagliga. M som va min första efter Patrik påverkade såklart mig och jag blev helt betuttad.
Men klart att jag blev det, han va den första som gav mig uppmärksamhet på flera år och jag
sög i mig minsta lilla grej. Och jag misstog min besatthet för kärlek. Jag va inte kär. Och mr
grey, ja va ska man säga om honom. Ett hett men farligt begär, kort och gott, Med honom va
jag så otroligt naiv, jag intalade mig själv att han va bra osv men jag insåg att han bara skulle
innebära problem. Jag va inte kär i honom heller men han väckte nånting i mig som jag aldrig
någonsin har upplevt tidigare.
Och nu har jag A. Ja, jag inser hur sjukt och desperat allt låter. Men jag antar att jag ville ta igen
massa tid som jag har varit upptagen i förhållanden. Jag har aldrig legat runt, jag har aldrig raggat
på krogen, jag har liksom aldrig fått göra sånt som typ alla tonåringar gör nu för tiden. Och ja, jag
ville ha bekräftelse, jag ville vara åtrådd. Och det blev jag. Jag ångrar inte det jag gjorde, man
lever bara en gång och jag hade roligt.
Och det här me A är allt annat än en fling, ett engångsligg. Jag gillar honom så innerligt men jag
är varken betuttad eller känner mig stormförälskad än. Jag blir så glad när han hör av sig, jag
tänker på honom konstant och jag längtar efter honom när vi inte är tillsammans men fjärilarna
i magen är inte så påtagliga. Dom ligger lite på lur känns det som. A får mig att må bra, han får den
konstanta klumpen i magen att försvinna. Han vet exakt allt om min situation men är ändå villig att
ge oss en chans och det betyder så otroligt mycket. Det vi har påbörjat är äkta, det är på riktigt. Och
jag är livrädd. Rädd för att allt ska bli som me Patrik. Men det kommer inte hända, tänker inte göra
samma misstag en gång till. Jag vill bygga upp ett eget liv, ordna upp allt och få en stadig inkomst
innan jag ens tänker på att bli sambo igen. Vet att många av er tycker och vill att jag ska flytta till
honom så att Patrik blir av me mig nångång men då kommer ni bli besvikna. Varför är det så kul
att trycka ner mig och skriva saker som "hoppas patrik kastar ut dig", "du gör ingenting för att komma
därifrån" osv osv. Seriöst? Hur orkar ni egentligen att sparka på nån som redan ligger?
Ville mest skriva av mig lite om mina känslor osv. Nu är det dags för kvällsciggen och sen blir
det sängen :) God natt på er :)
Självinsikt
Jag har lärt mig och insett mycket om mig själv sen jag blev singel och det är inga
roliga upplysningar men dom är rätt lärorika. Jag är en komplicerad och rätt skadad
tjej har jag kommit fram till. Jag har ju vetat det i flera år men det är först nu som jag
har insett hur jag fungerar. En sak som jag har lärt mig fort är att one night stands
inte är nåt för mig. Haha. Jag kan inte ligga me en kille som om det inte betyder nåt
och sen glömma honom. Jag vill ha mer än så. Sex är fan inte bara sex, inte för mig
i alla fall. Jag menar, man ligger ju inte me vem som helst, utan det måste ju finnas
NÅT och då blir det ju ändå känslomässigt hur man än vrider och vänder på det.
Eller är det bara jag som är så skadad så att jag måste ha mer än så? Haha. Yea,
I'm so damn fucked up!
Men jag har också insett att jag är en väldigt bra vän OM man är tillräckligt intresserad
av att lära känna mig, har en ängels tålamod och kan se förbi mina problem :P För jag
är väldigt lojal och trofast (som en jävla hund, haha), jag ger alltid 110% i mina relationer.
Men jag gör många misstag också. Både stora och små. Jag vet vad jag vill men jag är för
osäker för att ta för mig. Jag är osäker på killar och deras syften, jag är naiv och godtrogen
vilket oftast resulterar i att jag blir mer sårad och ännu mer osäker. Jag har ett sjukt bekräftelse-
behov. Om nån ger mig ett finger så äter jag fan upp hela personen. Jag törstar efter nånting
som jag inte kan sätta fingret på. Jag trodde att det va kärlek först men det är det inte men
kanske närhet, värme och bara nån som faktiskt bryr sig och visar det. Nån som visar att
jag är värd nåt. Och jag rädd för att bli sviken och lämnad, så otroligt rädd för det. Nu har
jag visserligen blivit lämnad och det gjorde ont som fan men jag kom ändå över det fort men
det är inte det jag menar. Jag är rädd för att bli övergiven och oönskad. Jag blir alltid så
känslomässigt engagerad och sen klamrar jag mig fast vid det.
Jag är verkligen glad att ingen psykolog läser det här för då skulle det bli psyket direkt =/
Hitta mig själv
Jag kan inte glömma mitt ragg! Jag har en killkompis som är bekant me honom och
han varnade mig för honom och igår upptäckte jag varför. Han är en dryg idiot, han
är inte elak på nåt sätt. Bara fruktansvärt dryg. Och jag dras till honom på ett sätt
som jag inte ens visste fanns. Han är så grymt snygg, eller ja, typ fulsnygg kanske.
Men han hade nåt visst. Poängterar dock att jag inte vill ha nåt förhållande, jag är
bara ute efter det som jag dissade honom för. Usch, låter som värsta slampan. Men
nåt har förändrats hos mig sen i helgen, jag har upptäckt eller snarare insett att jag
är mer än bara mamma. Jag är REBECKA, bara mig själv. Och det är ovant och nytt,
spännande och läskigt. Jag vet inte vem jag är än. Och nu låter det säkert som att
jag kommer hoppa på varenda kille jag träffar men det kommer jag inte. Bara för att
jag är singel och håller på och upptäcker vem jag är så kommer jag inte hoppa på
första bästa kille som jag träffar. Men jag har upptäckt att livet är mer än att bara
snoriga näsor, blöjbyten och trots. Jag har faktiskt en identitet utan för mammarollen.
Jag har varit flickvännen Rebecka i över 11 år, mamma Rebecka i över 2,5 år. Jag
har aldrig fått tillfället att bara vara jag.
Jag vill göra saker på egen hand, ta reda på va jag gillar, träffa nya människor, få en
ny syn på livet. Men när jag skriver det här får jag skuldkänslor, jag vet inte varför.
Åh va jag vill ha ett eget ställe nu! Jag har börjat leva mitt liv men är fast här me mitt
ex. Hur kul är det egentligen? Och på tal om Patrik så har vi en bra relation nu. Jag
bryr mig inte om hans liv och han bryr sig nog inte om mitt liv. Vi lever här som vänner.
Men det är fortfarande påfrestande för vi vill ju inte bo me varann. Nä, nu måste ett
mirakel ske, ge mig ett jobb så jag kan få en lägenhet så jag kan ta mitt liv till nästa
nivå :( Söker jobb för fullt, alla möjliga jobb men INGA hör av sig. Jag fattar inte! Nu
ska vi väl ta tag me vc och psyk också och försöka få lite hjälp därifrån. Jag vill så
gärna flytta och komma bort nu. Skaffa ett eget liv.
Hur känns kärlek?
I början när man precis har träffat nån så vet ju alla hur det känns. Det pirrar i magen
och man blir fnittrig och jätte glad och alldeles varm inombords. Men efter några år
då? Då har ju pirret försvunnet (i alla fall hos många). Hur vet om man om man
man fortfarande älskar den där personen. Pirret är ju borta och då måste väl känslorna
också va borta? Eller?
Jag tror att man måste hitta den där personen som man fortfarande vill leva med fast
pirret är borta. Jag tror att kärleken förändras med tiden, i början är den pirrig, sen blir
den kanske rutinmässig för att sen utvecklas till vänskap. Jag vet faktiskt inte. Alla vill
ju känna det här pirret, oavsett om man varit tillsammans i 1 månad eller 10 år men det
tror jag inte går, det funkar bara inte så. Jag skulle vilja veta hemligheten hos äldre människor
som kanske varit gifta i 60 år. Hur har dom lyckats?
Vilka saker är viktiga i ett förhållande om man vill vara tillsammans länge men pirret är
borta? Det finns liksom ingen spänning kvar, man känner varann utan och innan, man har
barn tillsammans, livet ser likadant ut som det gjort den senaste tiden. Klart att kärleken blir
lidande.
Jag tror man måste sakna varann emellanåt, man behöver inte sitta fastklistrad vid varann,
man ska få göra saker utan sin partner, man ska lita på varann, man ska respektera varann,
man ska inte ta varann för givet osv osv. Allt det här vet man ju redan. Men inte hjälper det
om båda inte anstränger sig. Jag vet precis hur jag vill att min pojkvän ska vara. Först och
främst vill jag att vi ska kunna prata med varann, det har jag lärt mig under dom här åren att
det är nog det absolut viktigaste. Man ska ha kul tillsammans och skratta mycket ihop. Man
ska lita villkorslöst på varann (något jag behöver träna extremt mycket på). Man behöver göra
saker både ihop men även enskilt, man måste få tillfällen att sakna varann. Man ska respektera
varann och kunna diskutera saker utan att börja bråka. Och han måste älska barn och ha ett
enormt tålamod. Det finns massa egenskaper jag vill att en partner ska ha men det kommer
alltid finnas fel och brister på alla oavsett, det gäller bara att hitta nån vars bra egenskaper
tar över dom dåliga.
Jag vill vara nykär och pirrig, det finns ingen härligare känsla men om jag bara vill ha den
känslan så får jag byta kille typ en gång om året, jag vill ha mer än bara pirr. Jag vill ha en
man som älskar mig och Thea och har för avsikt att vilja leva med oss. Som är beredd att
kämpa. Som vet innebörden av ordet "vi", att man faktiskt är två i ett förhållande.
Oj, nu blev det här en mindre novall men jag började bara fundera över det här me kärlek
och känslor och förhållanden.
Mardröm
Två dagar har gått nu och all livsglädje är borta. Jag önskar att det här bara va en
hemsk mardröm. Jag vill vakna upp en morgon och så ska allt va som förut. Men
det kommer det aldrig bli. Och det gör så fruktansvärt ont! Smärtan är värst, den
kommer jag inte ifrån hur mycket jag än kämpar. Och alla tankar såklart, på förr,
på framtiden. Jag är så knäckt, så förstörd och splittrad. Men när jag väl har tagit
mig igenom det här så kommer jag förhoppningsvis va en starkare person. Men
nu .... nu kämpar jag för att ens kunna andas.
Även om mitt liv är i spillror så går faktiskt livet runt omkring mig vidare. Idag började
Thea på dagis igen efter ett långt sommarlov och de va ett kärt återseende. Hon sprang
fram till sina fröknar på en gång och kramade dom och sen såg hon sin bästis som
hade frågat efter Thea och då stod dom och kramades innan dom sprang iväg och
lekte :)
Och jag har haft hela dagen alldeles själv, innan det här hände skulle jag tyckt att det
va skönt me lite ensamhet men nu har jag bara ännu mer tid till att tänka och må skit.
Men jag är glad om Thea slipper se hälften, hon ska inte behöva se mig gråta varje
dag, hon ska inte behöva trösta mig. Jag hatar mig själv för att jag är så svag nu, nu
när jag behöver vara som starkast för Theas skull. Men mellan gråtattackerna så har
jag lyckats storstäda och tvätta :) Det känns skönt att ha en ren lägenhet igen! Och
snart kommer Patrik hem och sen ska vi hämta Thea innan vi går ner till centrum och
köper sallad.
Och ni som läser får stå ut me dom eventuella frågetecken ni har och att mina inlägg
kommer va deppiga en tid framöver. Och när jag är redo så kommer jag berätta va det
här handlar om.
Vill vara en bra förebild
Ikväll har jag funderat mycket på vilka vanor/ovanar som vi omedvetet för över till Thea
och vilka förebilder vi är. Både jag och Patrik är ju rökare och det ger ju inga vidare signaler
till Thea men tanken finns iallafall att dra ner på den ovanan. Däremot tänkte jag endel på
kosten och våra matvanor. Det är minst lika viktigt. En sak i taget :)
Jag och Patrik äter ju väldigt onyttigt samt endel läsk och godis i veckorna. Vi äter sällan
grönsaker och frukt även om jag försöker ha frukt hemma varje dag och grönsaker ett par
dagar i veckan. Men poängen är att Thea tar ju efter våra dåliga matvanor, hon har ju inget
att säga till om utan hon äter det jag serverar. Både jag och Patrik har endel överflödskilon
och jag vill verkligen inte att Thea ska bli överviktig.
Så när all läsk och godis här hemma är slut, vilket är snart så vill jag göra en stor förändring
i kosten. Vill försöka äta grönsaker minst 5-6 dagar i veckan och frukt varje dag. Minska ner på
fettet i maten. Bara godis och läsk på fredagar eller lördagar och då i måttliga mängder. Minska
ner på portionerna alt äta på assietter istället.
Jag försöker ju gå ner i vikt och det går ju åt skogen me den kost vi för närvarande har. Men nästa
månad ska jag sätta igång me träningen igen och då vore det skönt om man fixade kosten innan
så det inte blir alltför stor omställning på en gång. Och jag hade tänkt träna dom dagar då jag börjar
sent och slutar tidigt (hoppas på minst 2-3 dagar i veckan) men det får jag se när jag får schemat.
Jag har några delmål som jag gärna vill uppnå. Första delmålet är -15 kg till semestern. Sen 10-15
kg tll jul. Se tror jag inte att jag kan gå ner så mycket mer (har kraftig benstomme vilket också bidrar
till att jag väger endel)
Kort sagt så vill jag att hela familjen ska bli nyttigare och få en sund och balanserad kost. Får sån
inspiration när jag ser före och efterbilder på människor som gått ner MASSOR i vikt. Det är
verkligen en morot!
Mitt hjärta brister :(
Idag insåg jag att Thea går 9 timmarsdagar på dagis dom dagar då jag öppnar på
jobbet och det känns rent ut sagt förjävligt. Och det som känns ännu värre är att hon
är den första som blir lämnad så tidigt som halv 7, nästa unge kommer inte förrän
tidigast 45 min senare. Och bara blotta tanken på att Thea får va själv på dagis krossar
mitt hjärta. 9 timmar är alldeles för länge för min lilla tjej.
Men jag får va glad att det är högst 2 dagar i veckan i 2 veckor, sen är det en dag i
veckan och dom dagar jag öppnar ska jag försöka flirta me A och höra om hon kan hämta
Thea tidigare, vid halv 2-2.
Det är inte lätt när samvetet, arbetstider och allt ska samsas för att det ska kännas bra för
alla. Men hur man än gör så känns det inte bra för alla, eller jo men inte för mig. Äh, det är
väl bara att gilla läget. Huvudsaken är att hon inte går 9 timmars-dagar varje dag. Det skulle
jag aldrig palla, just därför som jag inte vill jobba heltid. Perfekt tid för henne är typ 8-9 till
15-16 senast. Inte mer än 7 timmar på dagis. Gäller bara att hitta ett jobb som funkar me dom
tiderna också :)
Patetiskt och skrattretande
Jag satt och tänkte på en sak som jag tycker är ganska lustig men patetisk och som visar
att folk lägger sig i nåt dom inte vet ett dugg om. Många tror ju att jag bor ihop me patrik
för ekonomin vilket jag finner rätt skrattretande. För det första så älskar jag honom och jag
trivs me honom, annars hade jag flyttat. För det andra så verkar folket tro att patrik är jätte
rik me tanke på alla kommentarer jag får om att jag bor här pga ekonomiska skäl. Vi har det
varken sämre eller bättre än nån annan, vi klarar oss och det är huvudsaken.
Och ni som tror allt möjligt om patrik, sluta me det! Ni känner inte honom. Han kan tänka själv
och jag skulle aldrig be honom om pengar stup i kvarten, hur naiv tror ni att han är? Ni får tro
va tusan ni vill om mig men lämna patrik utanför tack!
Om jag vore ute efter pengar så skulle jag ju inte välja patrik om jag säger så. Är bara så less
på att alla ska spekulera och disskutera nåt som inte rör dom för fem öre!!!
Patrik kan som sagt tänka själv, jag tvingar inte honom att va tillsammans me mig om han inte
vill, jag tvingar inte honom att köpa saker till mig för pengar han inte har. Jag tycker att ni borde
ha lite högre tankar om en människa ni inte ens känner men som ni ändå kan idiotförklara!
Ingen är perfekt!
Ingen människa i hela världen är perfekt, varken till utseendet eller i övrigt. Alla gör
misstag, vissa mindre och andra större. Poängen är att lära sig att inte göra om samma
misstag två gånger.
Och som förälder gör man nog många misstag, iallafall jag. Jag gör kanske saker som
inte är så genomtänkta men då vet jag det till nästa gång. Man lär ju hela livet, inte sant?
Jag försöker göra det jag tror är rätt, även om andra tycker att det är fel. Jag litar på
min magkänsla i många situationer. För i slutändan är det ändå jag som känner mitt barn
bäst.
När jag läser andra bloggar som handlar om barn dömmer jag inte mammorna som skriver,
för dom vet va som är bäst för sitt barn trots att jag kan tycka att det är konstigt eller fel.
Jag vill inte bli dömd på förhand, speciellt inte av folk som "känner" mig enbart av att ha läst
min blogg.
Ja, jag delar me mig av mycket men ingen tvingar er att gå in här och läsa. Ni går in här
frivilligt och läser gladeligen och hittar ni minsta lilla sak att anmärka så gör ni det vilket jag
tycker är vidrigt.
Jag tar hand om min dotter på bästa möjliga sätt! Men som sagt, ibland gör jag misstag. Alla
mammor vill framställa sig som perfekta, som aldrig gör några fel eller misstag men det är en
stor lögn. Jag är iallafall ärlig. Jag är långt ifrån perfekt men för varje misstag jag gör så har jag
lärt mig en läxa.
Fortsätt ni att döm mig, men ni kanske bör ta en titt på er själva först. Är ni perfekta? Som skriver
anonymt och anmärker på minsta lilla struntsak? Som gör allt för att trycka ner mig?
Jag ville bara dela me mig av lite tankar, hoppas ni också har lärt er nåt!
misstag, vissa mindre och andra större. Poängen är att lära sig att inte göra om samma
misstag två gånger.
Och som förälder gör man nog många misstag, iallafall jag. Jag gör kanske saker som
inte är så genomtänkta men då vet jag det till nästa gång. Man lär ju hela livet, inte sant?
Jag försöker göra det jag tror är rätt, även om andra tycker att det är fel. Jag litar på
min magkänsla i många situationer. För i slutändan är det ändå jag som känner mitt barn
bäst.
När jag läser andra bloggar som handlar om barn dömmer jag inte mammorna som skriver,
för dom vet va som är bäst för sitt barn trots att jag kan tycka att det är konstigt eller fel.
Jag vill inte bli dömd på förhand, speciellt inte av folk som "känner" mig enbart av att ha läst
min blogg.
Ja, jag delar me mig av mycket men ingen tvingar er att gå in här och läsa. Ni går in här
frivilligt och läser gladeligen och hittar ni minsta lilla sak att anmärka så gör ni det vilket jag
tycker är vidrigt.
Jag tar hand om min dotter på bästa möjliga sätt! Men som sagt, ibland gör jag misstag. Alla
mammor vill framställa sig som perfekta, som aldrig gör några fel eller misstag men det är en
stor lögn. Jag är iallafall ärlig. Jag är långt ifrån perfekt men för varje misstag jag gör så har jag
lärt mig en läxa.
Fortsätt ni att döm mig, men ni kanske bör ta en titt på er själva först. Är ni perfekta? Som skriver
anonymt och anmärker på minsta lilla struntsak? Som gör allt för att trycka ner mig?
Jag ville bara dela me mig av lite tankar, hoppas ni också har lärt er nåt!
Så det så!
Jag föddes inte för din skull, och tänker därefter inte leva efter dina regler.
Tycker du inte om mig, så är det ditt problem, inte mitt.
Snackar du skit bakom min rygg, så kan du inte förvänta dig att jag ska vara ärlig mot dig.
Jag bryr mig inte om att du inte gillar mitt utseende, jag gör mig inte fin för din skull.
Du kan kalla mig vad du vill, men tro mig, jag vet redan vem jag är.
Jag behöver inte 1000 vänner för att kallas populär. Jag har mina närmaste och mig själv. Det är dom enda jag behöver.
Tycker du inte om mig, så är det ditt problem, inte mitt.
Snackar du skit bakom min rygg, så kan du inte förvänta dig att jag ska vara ärlig mot dig.
Jag bryr mig inte om att du inte gillar mitt utseende, jag gör mig inte fin för din skull.
Du kan kalla mig vad du vill, men tro mig, jag vet redan vem jag är.
Jag behöver inte 1000 vänner för att kallas populär. Jag har mina närmaste och mig själv. Det är dom enda jag behöver.
Barnvakt eller inte?
Jag tycker inte att man är en sämre mamma om man vill umgås själv me sin sambo
emellanåt eller få lite egen-tid eller kunna sova ut nångång. Endel har inget behov
alls över att lämna bort sitt barn och andra har större behov av det men det betyder
inte att man inte älskar sitt barn för det. Thea är snart 15 mån och hon har sovit borta
ca 3-4 gånger vilket jag inte tycker är speciellt ofta. Dessutom är det bra för henne att
komma bort från mig och pappa (framförallt mig eftersom att hon är så mammig). Nej,
jag ser inget fel me att lämna bort henne emellanåt. Om ni tycker att jag är en dålig
mamma för det så fine, det är er åsikt!
Patriks mamma tog ju henne efter valborg för att hon va sjuk och hon tyckte att vi
behövde få sova en hel natt (framförallt patrik som jobbade). Så då hade vi inte så
mycket att säga till om och jag förstår att Patrik verkligen behövde det. Och nu på
lördag ska hon sova hos min moster för nu behöver jag verkligen få sova ut och umgås
lite på tu man hand me Patrik. Nästa helg kommer vi lämna bort henne några timmar för
då ska vi ev ut och äta på vår favoritrestaurang för att fira våra födelsedagar lite. Och
nästa månad ska vi ev på bio.
Det är väldigt sällan som jag och Patrik kommer ut och gör nåt på egen hand och sen att
det blir så att det kommer väldigt tätt kan vi inte göra så mycket åt. Och det är bara just
nu, annars går det flera månader mellan gångerna som Thea sover borta. Och Thea har det
toppen både hos min moster och hos sina farföräldrar.
Tycker att var och en ska få göra som dom vill! Alla har olika behov.
Nu me det sagt ska jag och dottern bege oss ut i värmen :D Kommer ett "vanligt" inlägg ikväll.
emellanåt eller få lite egen-tid eller kunna sova ut nångång. Endel har inget behov
alls över att lämna bort sitt barn och andra har större behov av det men det betyder
inte att man inte älskar sitt barn för det. Thea är snart 15 mån och hon har sovit borta
ca 3-4 gånger vilket jag inte tycker är speciellt ofta. Dessutom är det bra för henne att
komma bort från mig och pappa (framförallt mig eftersom att hon är så mammig). Nej,
jag ser inget fel me att lämna bort henne emellanåt. Om ni tycker att jag är en dålig
mamma för det så fine, det är er åsikt!
Patriks mamma tog ju henne efter valborg för att hon va sjuk och hon tyckte att vi
behövde få sova en hel natt (framförallt patrik som jobbade). Så då hade vi inte så
mycket att säga till om och jag förstår att Patrik verkligen behövde det. Och nu på
lördag ska hon sova hos min moster för nu behöver jag verkligen få sova ut och umgås
lite på tu man hand me Patrik. Nästa helg kommer vi lämna bort henne några timmar för
då ska vi ev ut och äta på vår favoritrestaurang för att fira våra födelsedagar lite. Och
nästa månad ska vi ev på bio.
Det är väldigt sällan som jag och Patrik kommer ut och gör nåt på egen hand och sen att
det blir så att det kommer väldigt tätt kan vi inte göra så mycket åt. Och det är bara just
nu, annars går det flera månader mellan gångerna som Thea sover borta. Och Thea har det
toppen både hos min moster och hos sina farföräldrar.
Tycker att var och en ska få göra som dom vill! Alla har olika behov.
Nu me det sagt ska jag och dottern bege oss ut i värmen :D Kommer ett "vanligt" inlägg ikväll.
Så sant!
När du tänker - så är det ingen som ser dina tankar
När du saknar någon - så är det ingen som ser din saknad.
När du är ledsen - så är det ingen som ser dina känslor.
När du har det svårt och själen gör ont - så är det ingen som ser din smärta.
Men det konstiga är att om du gör ett litet misstag - så ser alla det och påpekar det!!
När du saknar någon - så är det ingen som ser din saknad.
När du är ledsen - så är det ingen som ser dina känslor.
När du har det svårt och själen gör ont - så är det ingen som ser din smärta.
Men det konstiga är att om du gör ett litet misstag - så ser alla det och påpekar det!!
Tillbakablick
Sitter och läser min gamla blogg, när M fick lilla L och när min barnlängtan va så jobbig
och extrem. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut idag om inte vi hade fått vår lilla dotter
till slut? Hade jag fortfarande längtat efter barn så att hjärtat värkte? Hade jag bara suttit
hemma och deppa? Jag vill inte ens föreställa mig ett liv utan Thea.
Thea är hela mitt liv, allt jag bryr mig om (förutom vänner och familj). Hon ger mig en
glädje som jag inte visste fanns. Att bli mamma är det bästa som någonsin hänt mig,
trots att det är en pina vissa dagar. Men att se Thea växa för varje dag, att se henne bli
mer och mer självständig är så otroligt underbart.
Tack min älskade och underbara dotter för att du gör mig till världens stoltaste mamma!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta och mer ändå.
och extrem. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut idag om inte vi hade fått vår lilla dotter
till slut? Hade jag fortfarande längtat efter barn så att hjärtat värkte? Hade jag bara suttit
hemma och deppa? Jag vill inte ens föreställa mig ett liv utan Thea.
Thea är hela mitt liv, allt jag bryr mig om (förutom vänner och familj). Hon ger mig en
glädje som jag inte visste fanns. Att bli mamma är det bästa som någonsin hänt mig,
trots att det är en pina vissa dagar. Men att se Thea växa för varje dag, att se henne bli
mer och mer självständig är så otroligt underbart.
Tack min älskade och underbara dotter för att du gör mig till världens stoltaste mamma!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta och mer ändå.
Vilken karusell
Jag vet inte vart jag ska börja riktigt. Jag har nog varit ganska naiv och trott det bästa om
människor, trots att det har funnits folk som bara har letat efter fel i min blogg. Men nu
börjar jag inse att det finns människor som försöker göra allt för att göra en illa och jag
måste se upp för vad jag skriver. Som alla har märkt så är jag väldigt öppen på bloggen,
på både gott och ont. Jag vill inte lösenordsskydda min blogg för jag vill fortfarande ha
möjligheten att låta alla läsa men jag ska sluta vara så öppen. Kommer fortsätta skriva om
endel saker medan jag slutar skriva om andra. Men jag tror ändå att nån kommer hitta nåt
att påpeka eller klaga på. För så är det jämt. Oavsett va man skriver eller inte skriver.
Har varit inne och läst tråden på FL som nån person startade igår om mig och det är nästan
att jag känner mig lite hedrad. Att det finns nån som orkar lägga sig mycket tid och energi
på att få mig att må dåligt och speciellt eftersom att personen i fråga inte känner mig eller
min familj. Det är så sorgligt att den personen inte har nåt liv.
människor, trots att det har funnits folk som bara har letat efter fel i min blogg. Men nu
börjar jag inse att det finns människor som försöker göra allt för att göra en illa och jag
måste se upp för vad jag skriver. Som alla har märkt så är jag väldigt öppen på bloggen,
på både gott och ont. Jag vill inte lösenordsskydda min blogg för jag vill fortfarande ha
möjligheten att låta alla läsa men jag ska sluta vara så öppen. Kommer fortsätta skriva om
endel saker medan jag slutar skriva om andra. Men jag tror ändå att nån kommer hitta nåt
att påpeka eller klaga på. För så är det jämt. Oavsett va man skriver eller inte skriver.
Har varit inne och läst tråden på FL som nån person startade igår om mig och det är nästan
att jag känner mig lite hedrad. Att det finns nån som orkar lägga sig mycket tid och energi
på att få mig att må dåligt och speciellt eftersom att personen i fråga inte känner mig eller
min familj. Det är så sorgligt att den personen inte har nåt liv.
Inte min kväll :(
Det är ingen bra kväll :( Är bara så otroligt nere, vill bara dra nåt gammalt över mig och glömma
allt utanför .... Den enda jag lever för är Thea .... Hon är egentligen det enda jag bryr mig om ....
Resten orkar jag inte tänka på .....
Mitt självförtroende och min självkänsla är kört i botten .... Men jag har ju tagit tag i det nu i och
med träningen men jag vill ha snabba resultat, är otålig ..... Men man går ju inte ner i vikt på en
natt direkt. Det krävs en hård vilja, stark motivation och ett jävlar anamma .... Om inte jag är nöjd
me mig själv, hur kan då andra va det?
Jag får aldrig höra nåt positivt om hur jag ser ut, hur vet jag att patrik fortfarande tycker att jag är
attraktiv? Hur kan han tycka att jag är attraktiv om jag känner mig fet och äcklig?
Jag tänker kämpa för att få ett bättre självförtroende, för att må bra inombords, för att inse att jag
faktiskt inte är så ful och äcklig som jag jämt och ständigt känner mig.
allt utanför .... Den enda jag lever för är Thea .... Hon är egentligen det enda jag bryr mig om ....
Resten orkar jag inte tänka på .....
Mitt självförtroende och min självkänsla är kört i botten .... Men jag har ju tagit tag i det nu i och
med träningen men jag vill ha snabba resultat, är otålig ..... Men man går ju inte ner i vikt på en
natt direkt. Det krävs en hård vilja, stark motivation och ett jävlar anamma .... Om inte jag är nöjd
me mig själv, hur kan då andra va det?
Jag får aldrig höra nåt positivt om hur jag ser ut, hur vet jag att patrik fortfarande tycker att jag är
attraktiv? Hur kan han tycka att jag är attraktiv om jag känner mig fet och äcklig?
Jag tänker kämpa för att få ett bättre självförtroende, för att må bra inombords, för att inse att jag
faktiskt inte är så ful och äcklig som jag jämt och ständigt känner mig.
Sant!
Detta är till alla som har gått igenom en hel del i livet och överlevt!
Jag är stark för jag känner till svaghet,
jag har medkänsla eftersom jag har upplevt lidande,
jag lever för att jag är en kämpe,
jag är klok eftersom jag har varit dum,
jag kan skratta, för jag har känt sorg.
Jag kan älska eftersom jag har känt förlust.
Kopiera om du är en stark människa som har ridit ut stormen, men ändå älskar att dansa i regnet.
Jag är stark för jag känner till svaghet,
jag har medkänsla eftersom jag har upplevt lidande,
jag lever för att jag är en kämpe,
jag är klok eftersom jag har varit dum,
jag kan skratta, för jag har känt sorg.
Jag kan älska eftersom jag har känt förlust.
Kopiera om du är en stark människa som har ridit ut stormen, men ändå älskar att dansa i regnet.
Ingen dans på rosor
Livet är ingen dans på rosor, speciellt inte förhållanden :( Har insett att jag kanske inte
ska va tillsammans me nån, har alldeles för stort kontrollbehov och i slutändan är det
bara mig det drabbar ....
Jag vill inte vara en jobbig bitch, jag vill kunna lita på honom men hur ska det gå till
när han inte ger mig en chans? När han bara ljuger och smusslar gång på gång på
gång .... Varför ser han inte mig längre? Varför kan inte jag vara viktig för honom?
Idag är det ingen bra dag .... som ni märker ^^
Han är allt för mig,min bästa vän och mitt bollplank ..... Jag ger 110% men han kan
inte ens förmå sig att försöka ....
Jag vill verkligen att han ska se mig, att han ska uppskatta det jag gör .... eller är
det så att han har gett upp? Att han inte älskar mig längre?
ska va tillsammans me nån, har alldeles för stort kontrollbehov och i slutändan är det
bara mig det drabbar ....
Jag vill inte vara en jobbig bitch, jag vill kunna lita på honom men hur ska det gå till
när han inte ger mig en chans? När han bara ljuger och smusslar gång på gång på
gång .... Varför ser han inte mig längre? Varför kan inte jag vara viktig för honom?
Idag är det ingen bra dag .... som ni märker ^^
Han är allt för mig,min bästa vän och mitt bollplank ..... Jag ger 110% men han kan
inte ens förmå sig att försöka ....
Jag vill verkligen att han ska se mig, att han ska uppskatta det jag gör .... eller är
det så att han har gett upp? Att han inte älskar mig längre?
Förväntningar på föräldrarollen
Innan Thea kom, när hon fortfarande låg i magen så hade man ju alla möjliga
förväntningar på föräldrarollen ....
Mina förväntningar va:
Att aldrig få sova på nätterna.
Att aldrig hinna få en stund för mig själv.
Att aldrig hinna äta/dusch/gå på toa.
Att gå runt me kläder me massa kräkfläckar.
Att få ett barn som bara skriker.
Att man "förfaller" när barnet väl har kommit.
Att bara agera som matmaskin.
Att man aldrig skulle ha tid att städa och ta hand om hemmet.
MEN .....
Jag hade nästan fel om allt .... Många nyblivna föräldrar känner förmodligen igen
sig i mina förväntningar men inte jag ..... Jag vet inte hur det är att vara vaken
större delen av natten eller hur det är att ha en skrikig och kinkig unge .....
Många frågar mig och Patrik om vi överhuvudtaget vet hur det är att va småbarns-
föräldrar och sanningen är nog den att vi inte har den blekaste aning =/
Att bli mamma var inte alls som jag förväntade mig-det va tusen gånger bättre :D
Men jag vet att det bara va tur, jag är helt inställd på att nästa barn kommer matcha
mina förväntar till 100% ..... Men jag är glad att första barnet blev som det blev :P
Man har ändå fullt upp me att lära känna den nya lilla personen, man ska ställa om
sin vardag, man får nya rutiner och hela ens liv förändras i samma sekund som bebisen
kommer ..... Då kan det va skönt att få en mjukstart :)
Vänskap
Finns det nån vänskap som klarar allt? Vart går gränsen, när vet
man att man har gått för långt utan att allt redan är för sent?
Nåt som kanske bara är en struntsak för mig kan vara världens
allvarligaste för nån annan .... hur vet man?
Och hur vet man om vänskapen går att reparera? Ska man ge
upp på en gång eller ska man fortsätta kämpa?
Vänskap är värre är kärlek ..... det gör så mycket ondare att
förlora en bästa vän än en pojkvän ..... En bästa vän är ens
allt, ens bästa vän vet allt om en,en bästa vän finns där jämt ....
En bästa vän talar om vart gränsen går,en bästa vän kämpar för
vänskapen .....
Men finns det egentligen nån bästa vän som gör allt det där? Jag
trodde det förut men inte längre ..... Jag vet att jag gör det inte,
jag är inte perfekt ..... Men jag vet att en bästa vän är värd att
kämpa för .....
Jag trodde att vänskapen va oövervinnelig, att ingenting kunde komma
mellan två bästa vänner ..... Men återigen hade jag fel ..... Vänskapen
är skör, minsta lilla sak och allt kan va över .....
Vänskapen kan vara förrädisk, man tror att man är vänner men så
gör man ett misstag som man själv inte tycker va så farligt men ens
bästa vän håller inte me, hon säger upp bekantskapen me en utan ett
ord .....
Vad betyder egentligen vänskapen?
Vad anser ni om vänskap?
man att man har gått för långt utan att allt redan är för sent?
Nåt som kanske bara är en struntsak för mig kan vara världens
allvarligaste för nån annan .... hur vet man?
Och hur vet man om vänskapen går att reparera? Ska man ge
upp på en gång eller ska man fortsätta kämpa?
Vänskap är värre är kärlek ..... det gör så mycket ondare att
förlora en bästa vän än en pojkvän ..... En bästa vän är ens
allt, ens bästa vän vet allt om en,en bästa vän finns där jämt ....
En bästa vän talar om vart gränsen går,en bästa vän kämpar för
vänskapen .....
Men finns det egentligen nån bästa vän som gör allt det där? Jag
trodde det förut men inte längre ..... Jag vet att jag gör det inte,
jag är inte perfekt ..... Men jag vet att en bästa vän är värd att
kämpa för .....
Jag trodde att vänskapen va oövervinnelig, att ingenting kunde komma
mellan två bästa vänner ..... Men återigen hade jag fel ..... Vänskapen
är skör, minsta lilla sak och allt kan va över .....
Vänskapen kan vara förrädisk, man tror att man är vänner men så
gör man ett misstag som man själv inte tycker va så farligt men ens
bästa vän håller inte me, hon säger upp bekantskapen me en utan ett
ord .....
Vad betyder egentligen vänskapen?
Vad anser ni om vänskap?
Lite tankar om mammarollen
Jag har suttit och funderat på vad som definierar en
bra vs en dålig mamma ..... Många anser ju att jag
är en dålig mamma som inte tar hand om min
dotter ..... Jag ger henne mat, jag överöser henne
me uppmärksamhet och kärlek, hon är alltid ren
och hel, hon får ny blöja när det behövs, jag leker
med henne .... MEN, jag har gjort några misstag
som jag dock har lärt mig av ..... Ingen är felfri,
ingen är perfekt, alla gör sina misstag och jag
tycker att huvudsaken är att man aldrig gör
samma misstag två gånger, då har man
uppenbarligen inte lärt sig nåt ^^
Hur ska en bra mamma vara? Hur är en dålig
mamma?
OM jag skulle förlora vårdnaden om min dotter
kan ni kalla mig en dålig mamma, OM ni ser att
hon är undernärd kan ni kalla mig en dålig mamma,
OM ni ser att hon är blåslagen kan ni kalla mig en
dålig mamma MEN kalla inte mig en dålig mamma
för några misstags skull .... OM jag gör om samma
misstag, fine då kan ni kalla mig en dålig mamma ....
Säg nån nybliven förälder som aldrig har gjort nåt
enstaka misstag i sin roll som förälder för isåfall
skulle jag vilja träffa den personen !!!!!
bra vs en dålig mamma ..... Många anser ju att jag
är en dålig mamma som inte tar hand om min
dotter ..... Jag ger henne mat, jag överöser henne
me uppmärksamhet och kärlek, hon är alltid ren
och hel, hon får ny blöja när det behövs, jag leker
med henne .... MEN, jag har gjort några misstag
som jag dock har lärt mig av ..... Ingen är felfri,
ingen är perfekt, alla gör sina misstag och jag
tycker att huvudsaken är att man aldrig gör
samma misstag två gånger, då har man
uppenbarligen inte lärt sig nåt ^^
Hur ska en bra mamma vara? Hur är en dålig
mamma?
OM jag skulle förlora vårdnaden om min dotter
kan ni kalla mig en dålig mamma, OM ni ser att
hon är undernärd kan ni kalla mig en dålig mamma,
OM ni ser att hon är blåslagen kan ni kalla mig en
dålig mamma MEN kalla inte mig en dålig mamma
för några misstags skull .... OM jag gör om samma
misstag, fine då kan ni kalla mig en dålig mamma ....
Säg nån nybliven förälder som aldrig har gjort nåt
enstaka misstag i sin roll som förälder för isåfall
skulle jag vilja träffa den personen !!!!!